Saturday, June 14, 2008
Dramat i Innsbruck: Sverige - Spanien 1-2
Jag hade fina formuleringar för Bloggen. Den ena var att matchen var som första världskriget, en kamp om ett stycke territorium, stolthet och principer. Inte alltid vackert men ändå med en poetisk skönhet, en symbol for kamp och vilja. Sverige spelade med själ och hjärta och jag älskade varje minut av matchen. Sedan kom en mörk period, en medeltid, dom sista 15-20 minuterna. Det var frågan om att överleva inkvisitionen snarare än att göra framteg. Jag trodde att Sverige var på väg mot bättre tider, att det fanns ett ljus i slutet av tunneln. David Villa släckte det ljuset. Kanske var det rättvist, men ända inte. Jag skall inte klandra någon. Är stolt över mitt landslag trots allt. Vi ses mot Ryssland, en poäng dar och vi ar vidare till finalspelet.
Labels:
framtid Sverige - Spanien,
Kamp,
stolt
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Bra första halvlek. Så hade de väl egentligen tänkt att spela, dvs störa spanjorerna högt upp.
Andra halvlek var en pina. Inget gick bra och hela laget sjönk djupt ner i egen planhalva. Marcus Rosenberg var kass, han kunde få ha blivit syndabock tycker jag. Nu blev det typ 2 ggr Petter Hansson som inte hängde med och det var oförtjänt.
Håller med helt och håller, att Zlatan forsvann betydde en hel del ocksa...ar övertygad om att resultatet hade varit annorlunda om han vart kvar pa planen hela matchen. Nu kunde Spanjorerna slappna av mer och lyfta upp spelet den Svenska backlinjen satt i Isaksson knä emellanat
Post a Comment