Det är svårt att kritisera Lagerbäck utan att hamna i hypotetiska resonemang och otacksamhet. Jag har glömt dom där trista åren efter 1994 fram till 2000 då Sverige inte var med i någon av dom fina turneringarna. EM 2000 var ett Svenskt fiasko, VM 2002 var Sverige ett ribbskott från kvartsfinalen under förlängningen mot Senegal. EM 2004, Sverige åkte bitter ut på straffar mot Holland i kvarten. Det är små marginaler i det långa perspektivet, en ribba in 2002, en vinst mot Holland 2004 och Lagerbäck skulle kunna var Svensk nationalhjälte. Nu blev det aldrig så, hypotetisk historia ar hypotetisk historia och verkligheten en annan. Jag tror att Sveriges storhetstid, om den skulle kommit, borde vart 2002-2006. Vi var nära men holl inte riktigt. Nu är det 2008 och cirkeln ar sluten. Lagerbäck och Landslaget har gått bakåt i utvecklingen, man ligger på samma svaga resultatmässiga nivå som EM 2000.Det man kan fråga sig men aldrig bevisa ar vad en annan tränare skulle kunnat uträtta med samma material. Skulle Svennis också tagit Sverige till fem stora mästerskap och kanske också producerat bättre när vi väl var där. Lagerback har trots allt hanterat en ganska talangfull generation spelare.
I slutändan vet jag inte vad som ar värst. Att bli serverad Lagerbäcks krossade mästerskaps drömmar, eller att inte ens vara med om att hoppas på något stort alls.
Oavsett vilket. Det ar dags för förnyelse. Jag tackar Lagerbäck för att vi fått se en del spännande mästerskap matcher, facit i hand från dessa slutspel imponerar dock inte sa mycket (4 vunna, 7 oavgjorda, 7 förluster / 2000-2008). Det ar kanske sa man skall se det just nu. Lagebäck både skapar och krossar drömmar.
